"Jag är en usel simmare"

Förra veckan spenderade jag i Exeter, en gemytlig universitetshåla i sydvästra England. Att resa lätt är för mig närmast en religion så för att banta packningen prioriterade jag bort kameran. Det fick jag ångra. Exeter är en förträffligt vacker stad som liksom rinner ner för de böljande kullarna. Men löpskorna hade paxat platsen och det blev det så. Löpskorna till trots blev träningsveckan inte direkt optimal. Jag skrapade ihop sju ynka små timmar, mest på löpning. Jag kan rekommendera den löpintresserade Exeterbesökaren att springa längs floden Exe mot havet om denne mot förmodan skulle undgå att komma på detta själv. Det är lätt att hitta och finns av vägar i princip obrutna stigar och gångbanor. Två turer hann jag med, båda längre än 14km och båda snabbare än tänkt hastighet i Kalmar. Det är något att glädjas åt kanske. Vad som inte är att glädjas åt är att jag är en usel simmare. Under en period har jag känt mig som en hyfsad nybörjare. Kanske har jag lyckats nära denna illusion så framgångsrikt bara eftersom jag faktiskt inte utsatt mig för de sanningssägande vattnet i någon vidare utsträckning detta år, kanske är det bara helt vanlig fåfänga. Jag var nere och simmade härom dagen, i måndags runt lunchtid för att vara exakt. Jag joggade de dryga två kilometrarna till det Göteborgskt klingade Aq-va-kul. Tanken var att slipa lite på tekniken. I väskan låg en nyligen införskaffad så kallad "dolme". Den placeras mellan låren och tillåter användaren att inta en för framfart genom vatten medelst kroppen fördelaktig ställning utan att denne för den skull behöver flaxa med benen. Detta kan vara bra om man vill öva armtagen separat har jag hört, och det vill jag så jag köpte en. I väskan låg även ett par stora paddlar som man sätter på händerna för ökat motstånd (och ökad hastighet). Jag använde de två i kombination. Det fungerade inte alls. Antingen är mina ben för tunga eller så simmade jag helt enkelt för långsamt. Underkroppen sjönk och jag låg diagonalt i vattnet, helt oacceptabelt givetvis. Dolmen hamnade på bassängkanten och jag fortsatte utrustad med endast paddlarna. Tidigare under förmiddagen hade jag lagt en 10-15 minuter på riktat youtube-studium. Michael Phelps i slow motion och triatleten Jodie Swallow i normalfart. För den senare innebär dock normalfart något utöver det vanliga, 100m på 1.10 och en kadens på runt 90. Precis som kommentatorn till det lilla klippet påpekar blir man förvånad över den hastighet hon kommer upp i. Hur som helst, till poängen. Från de dåligt upplösta filmsnuttarna kunde jag urskilja den kraft med vilken den andra hälften av crawl-taget utfördes. Ett ordentligt tryck, ungefär som när man häver sig upp på bassängkanten. Detta fastnade och var i mina tankar när jag stod där på djupa sidan av poolen och försökte sätta igång klockan med paddlar på händerna. Ganska snabbt blev det tydligt att jag tidigare egentligen bara gjort ett halvt crawl-tag och sedan bara låtit armen falla bakåt. Inte konstigt att det gått så långsamt. Inte för att det nu plötsligt börjat gå fortare. Däremot känns det i axlarna på helt annat sätt än tidigare. Så, det är tillbaka till ritbordet med simningen.

För övrigt blev jag i Söndags påmind om vikten av att ta det lugnt i starten (när man ska simma dvs, kanske också annars). Förra årets start i Kalmar blev något av en chock. De inledande två-tre hundra metrarna gick som smort. Trots trängsel och krockar kände jag farten och störde mig inte så farligt på det kalla vattnet. Sedan fick jag plötsligt problem att få luft. Ganska snabbt började paniken få fäste. För att lugna mig och återfå kontrollen över situationen var tvungen att simma bröstsim en liten period. Jag har sedan dess trott att det främst var en konsekvens av det iskalla vattnet. Men Söndagens upplevelser har gett mig anledning att revidera denna uppfattning. Jag var nere och tränade med Heleneholms IF i Sövde, ett trippelpass som börjar med 20 minuter simning. Exakt samma sak hände trots de högst behagliga förhållandena. Min nya hypotes är att alla situationer som tillnärmelsevis liknar en tävling utlöser ett adrenalinpåslag. Detta adrenalinpåslag både orsakar och mörkar det faktum att jag simmar för fort. Efter ett par hundra meter ebbar adrenalinet ut och den ackumulerade syrebristen gör sig påmind. Det känns ungefär som att bli dränkt skulle jag tro. Värt att tänka på. Igår stretade jag mig runt stan på mycket slitna ben efter två dagar med sammanlagt runt åtta timmars träning. Idag blev det vila. I morgon får man se.

En liten framgång

Av vad jag kan förstå av kalendern verkar det inte bättre än att Kalmar nu är en si sådär en och en halv månad bort. Det är ett klart oroande faktum. Någon gång i eftermiddags sjönk det hela in. Jag satt på jobbet och kämpade med en presentation. En lätt svacka i koncentrationen föranledde en kortare session fritt associerande på nätet vilket snart landade mig på Kalmar triathlons hemsida. 700 personer anmälda här i dagarna tydligen. Jag anmälde mig. Det har ju varit planerat länge men jag har inte vågat. Först hade jag lite ont i ett par tår, ett mystiskt problem som jag haft sedan urminnes tider men nu plötsligt blivit mycket värre. Jag bytte tillbaka till mina gamla skor. De hade vid denna tidpunkt (i höstas) gått en 400 mil och var i allt annat än bra skick i övrigt men det blev lite bättre. Sedan fick jag en stressfraktur i foten. Ett överbelastat metatarsalben sprack, en så kallad "marschfraktur", förmodligen som en följd av just marscherande – jag spenderade ett par dagar ensam i New York och hade inte något bättre för mig. Vila i sex veckor. Inlägg. Sedan omstart. Ont i tårna igen. Eventuellt Mortons Metatarsalgi, ett neurom mellan tredje och fjärde tåns metatarsalben, dvs en svullen och ärrad nervknut. En exotisk skada enligt min far men efter lite internet inte helt okänd i långdistanstriathlonsammanhang. Pelott i inläggen. Beställa bredare skor. Löpningen funkar men inläggen passar inte cykelskorna och jag får ont när jag cyklar. Detta har tagit ett halvt år att någorlunda få ordning på. Då inte nämnt en racka helt vanliga sjukdomar. En rejäl förkylning, efter det en ordentlig magsjuka och sedan ytterligare en förkylning. En månad tog det. Uppladdningen har inte varit perfekt med andra ord. Jag har faktiskt bara kunnat springa pass på över milen utan att behöva stanna och massera ut smärtan i tårna i ett par veckor. Men så hände något. Häromveckan kände jag mig lätt de första kilometrarna, det var länge sedan. Jag tryckte på och lättheten försvann, men ändå. Nästa pass samma sak. Även passet därpå. Och så detta. Som tidigare pass gick jag ut i vad som kändes som en jogg men i helt respektabelt tempo, en sådär 4:12 per kilometer eller så, maratontempo. Liksom tidigare pass saktade jag ner något efter två-tre kilometer, runt 4:30, men helt utan att känna tyngden i kroppen. Fortfarande lätt. Efter 15 kilometer och något ytterligare tittade jag på klockan. De hade gått en timme och kanske åtta minuter. Det innebär att första 14 gick under 1:05 vilket i sin tur innebär 3:15 på maran. Det är målet för Kalmar. Man får lägga på 15 minuter för toalettbesök och annat strul så man landar ändå på 3:30. Men framförallt, det kändes lätt fortfarande. Ribersborg var rätt så tomt på folk, någon enstaka joggare bara. Jag kunde njuta av den bländande solnedgången, den ljumma luften och det mjuka ljuset. Solen låg halvt dold bakom molnen. Det såg ut att regna där ute. Kanske över Köpenhamn, kanske över sundet. Jag sprang den lilla stigen som löper i en smal remsa skog längs med cykelbanan utefter stranden. Rundade golfbanan och det byggnadskomplex som eventuellt är klubbhuset, eventuellt ett kontor. Istället för att springa Geijersgatan som jag stundom gör på de längre passen vände jag och följde istället Limhamnsvägen tillbaka för att svänga av i sydöstlig riktning vid fotbollsplanerna och ta vägen förbi Pildammsparken ner till Dalaplan och sedan hem. Halvmaran gick på 1:34, en anständig träningstid och jag kunde sedermera öka takten och ta de sista tre kilometrarna något under 4:00-tempo. På gruset vid Pildammarna passerade jag en snabb löpare. Tävlingsdemonen inombords ryste till i välmående. Jobbångesten dunstade någonstans längs vägen och väl hemma tänkte jag "nu är det dags för den där bloggen" och här är den. I morgon blir det svårt med löpandet. Jag åker till Exeter och kommer att spendera merparten av dagen på flygplan och tåg. På kvällen blir det kanske något litet, ett turistpass. När jag kommer hem ska jag prova min nyligen inhandlade tempohjälm.