Förhoppningar, Sövde

I all hast nu för det börjar bli lite sent. Förberedelserna har varit under all kritik med undantag för löpningen som eventuellt kan ha varit lämplig. Dock väldigt få långdistanspass. Det har varit ganska dåligt med cykling, framförallt på tempocykeln vilket är lite oroande, men knappt 20 mil helgen så det är väl bra. Blåste dock ur benen rejält och var i princip helt tom i påkarna på gårdagens 2-milspass. Simma har jag knappt gjort men jag gissar att det hel beror ganska mycket på banan. Om den är lätt att navigera och jag navigerar bra kan det nog gå ungefär som det brukar. Så, simning torde gå på 35-40 minuter, förmodligen runt 37. Cyklingen är lite knepigare. Jag har cyklat banan förut och då hållit 35. Helst vill man ju att det ska gå lite fortare men det beror helt på. Banan är lite kuperad och dessutom verkar det som att det ska blåsa en hel del. Målet är ju helt klart 2:20 som på Tjörn men med tanke på banan och min uppladdning verkar det som att det kan bli svårt. Om jag nu inte blåst ur benen på cykeln så är målet med löpningen 1.24. Egentligen sinnessjukt ambitiöst men det skulle kunna ordna sig. Det genererar en tid på 4.25 eller så med lite transittid. Under 4.30 är jag mycket glad. Ner mot 4.20 hade varit magiskt (och därför osannolikt eller omöjligt lite beroende på ens metafysik).

Startskottet Kristianstad II

Hur gick det då? Ja, låt mig berätta. Väl på plats i Kristianstad blev det tydligt att detta med pallplats var bara att, som man säger, fetglömma. Min förhoppning om att detta lopp skulle vara endast en provinsiell angelägenhet kom genast på skam då jag tyckte mig se Johan Larsson stå och småprata med någon. Min observation visade sig vara korrekt och snart blev det tydligt att stora delar av skånenomenklaturen, vad långdistanslöpning anbeträffar, denna helg hade siktet inställt på just precis denna tävling. Jag reviderade snabbt mina mål och förlikade mig med tanken på att tätgruppen förmodligen skulle aktersegla mig rätt så omgående. Benen kändes dock ganska bra, trots hård träning de senaste veckorna och ingen egentlig vila så det fanns vissa förhoppningar om en god tid.

När startskottet ljöd och vi flög iväg var det bara att konstatera att tempot var rejält uppskruvat. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen men första kilometern visade 3:07 och vid det laget hade Larsson samt någon av de andra snabbare löparna redan försvunnit ur synhåll. Jag hade fortfarande kontakt med den jagande gruppen men insåg snart att de inte menade att sänka tempot så jag släppte. Det kändes redan nu rätt tjockt framför mig så fokus låg istället nu på att försöka springa ett jämnt och för min egen del snabbt lopp. Tempot sjönk nu snabbt till det något mer rimliga 3:24, vilket kändes stabilt. Jag insåg att om det skulle hålla loppet igenom hade det personliga rekorded justerats ordentligt. Gruppen kring mig hade vid detta lag, ett par kilometer in i loppet reducerats till tre. Jag låg sist i den utsträckta konstellationen. Längst fram en löpare med badshorts och mellan honom och mig en med klubbkläder och stödstrumpor. Badshortsmannen trummade på rätt så bra och jag gjorde mitt bästa för att inte tappa gruppen.

Efter fyra kilometer kände jag för att bryta. Andningen var högst besvärad. Jag kände mig, ursäkta detaljerna, slemmig i halsen vilket fick mig att vid upprepade tillfällen hosta kraftigt. De andra verkade inte visa några tecken på att ge upp. Jag tänkte, jag måste vara sjuk eller nått. Kanske vilade jag för lite innan? Men så tittade jag på klockan och såg att de 3:24 hade höll. Hemskheten var helt enkelt en konsekvens av att det gick bra. Motivationen återkom och jag bröt inte.

Såhär i efterhand, när jag studerat tiderna ser man att vad gäller tempo sker en liten krasch efter första varvet. Kilometer ett gick på 3:07. Kilometer sex, alltså samma sträcka (det var en tvåvarvsbana) gick på närmare 3:40. Upplevelsen av det andra varvet var mest skärrande. Obehaget tilltog och avhjälptes endast marginellt av det faktum att jag avancerade i konstellationen. Först var det han med stödstrumporna som jag passerade. Han sa någonting då som jag inte hörde, kanske att jag kunde dra ett tag, eller något i den stilen. Jag hostade uppskattande någonting tillbaka. Sedan började badshortsen närma sig.

Något fördomsfullt drog jag några snabba slutsatser angående badshortsmannen. Förmodligen en begåvad nybörjare tänkte jag. En sådan där som har det i blodet, springer milen på 36 minuter utan att träna men som inte springer för någon klubb. Förmodligen har han inte sprungit så många lopp. Antagligen kommer han att disponera sin energi helt åt skogen. På tok för fort i början och sedan, knappt alls på slutet. Precis som jag, fast kanske i ännu högre utsträckning. Jag kan passera honom senare, tänkte jag, vilket också blev fallet. När jag väl närmade mig honom fick jag en annan insikt. Rutinerade löpare, här inkluderar jag inte riktigt mig själv, brukar för det mesta ha en tanke kring sina lopp och sina val—de har en plan om man nu så vill—och låter sig således inte påverkas av sin omgivning så mycket. Det vill säga, de hänger på eller släpper andra löpare i den mån det passar denna plan. Så låter de sig bland annat sällan dras med i något toktempo endast för att ligga före någon annan. Badbrallan ignorerade högakningsfullt denna regel och brände på rejält när han märkte att jag började närma mig. Processen blev således något mer utdragen än vad den kunde varit. Jag passerade honom med kanske tre kilometer kvar och han verkade tappa efter det. Stödstrumpan däremot hade endast tagit rygg och vid pass nio kilometer passerade han mig. Någon, antagligen en vän till stödstrumpan, att "han" (jag, får man anta) såg "djävligt trött ut." En korrekt analys för man medge. Jag sprang hela loppet med tom blick och helt öppen mun. Efter det gick han om. Han sprang dock inte iväg från mig och med 500 kvar kastade jag in vad kol som fanns kvar och satte igång spurten. Stödstrumpan gick inte med. Tiden blev 35:26. Jag hade hoppats på under 35 men det gick inte. Efteråt kände jag mig död, eller åtminstone döende.

På söndag är det Sövde som gäller. Det ska bli spännande. Jag har knappt simmat alls och cyklat lite för lite tempo men å andra sidan verkar löpningen vara i någorlunda god ordning.

Startskottet, Kristianstad

I morgon blir det millopp i Kristianstad. Startskottet. Jag glodde igenom resultatlistan från förra året och insåg att det kanske inte blir så lätt ändock. De tre första 2011 låg alla under 35 minuter så jag skulle behöva göra ett personbästaresultat för att nå pallen under liknande omständigheter. Mitt hemliga vapen är givetvis de finska intervallerna. Kanske har de hjälpt. Mitt hemliga ovapen, eller ja, min svaghet helt enkelt, är att jag inte vilat alls. Var ute och joggade fem idag och det kändes inte alls bra. Så man får se. Detta är ju inte en prioriterad tävling... Men innerst inne hoppas jag givetvis på en pallplats. Kanske har jag en bra dag, kanske är fältet svagare än förra året. Kanske båda två.

Sedan är det ju så att Sövde triathlon nu helt abrupt dykt upp på horisonten. Högst ovälkommet då jag inte alls känner mig redo. Idag var t.ex. första havssimningen. Jag tvingade Nina att filma mig och det såg faktiskt ganska fint ut i början. Men speciellt fort gick det inte. Jag ligger bara skuggan under 2min/100m. Vad som är värre är att jag inte ordentligt kommit igång med cyklingen. Bara några enstaka turer har varit uppåt 10 mil och få av dem har varit på P2:an. Jag skulle vilja krypa ner under 2:20 på cyklingen men det blir nog svårt. Löpningen kändes rätt fin härom veckan och jag lyckades dels hålla ett 15km-pass 4:00-tempo utan större problem och till råga på allt, detta dagen efter jag med viss lätthet tagit en mil på 38 minuter efter ett cykelpass. Förvisso trevlighetscykling och endast 50km, men ändock. Sedan dess har löpningen inte alls känts bra men hoppet är det sista som överger en, som di säger.

Nygammal hjälm

Jag kunde inte riktigt hålla mig och köpte en bättre begagnad hjälm, en vit Giro Ionos. Vackert. Det blev helt enkelt så att jag inte längre stod ut med min Bell Solar. Den köpte jag när jag började cykla och var både väldigt känslig för pris och dessutom, helt oinsatt i cykelhjälmsestetiken. Jag kommer ihåg hur jag tittade runt bland hjälmarna på cykelcity i Lund och förundrades över priserna. Då jag inte kunde se någon skillnad på hjälmarna och de flesta verkade ligga rätt nära varandra i lufthål och vikt—två faktorer jag antog hade stor betydelse när man införskaffar dylika ting, mest för att det stod utskrivet under modellnamn och pris—tog jag helt enkelt den billigaste. Bell Solar. Vad är då problemet? Efter åtskilliga timmar framför Touren har det visat sig att Bell Solar är en mycket ful hjälm. Inte för att jag automatiskt gillar en de hjälmar de har där. Specializedhjälmarna t.ex. tycker jag är rätt anskrämliga. För att inte tala om Euskaltels Orbea-hjämlar—vidrigt fula. Nej, det är snarare så att efter att jag har blivit utsatt för en hel del olika typer av hjälmar har jag helt enkelt utvecklat förmågan att urskilja olika hjälmar från varann och således också upptäckt att jag har en smak angående detsamma. Giro gör mycket rätt, kan jag tycka. Även Bell, med utantag för Solar då. Den är helt enkelt lite för mycket Karl Johanssvamp och ger ett alltigenom billigt intryck, i negativ bemärkelse. En not. Egentligen ska man inte köpa hjälmar begagnade; hjälmar delar med t.ex. styren egenskapenskombinationen att vara slitdelar (tappar man en hjälm i golvet så att den får en fraktur är den i princip värdelös) samt att vara mycket viktiga för ens säkerhet. Härvidlag vad jag dock villig att chansa och hjälmen verkar vara i gott skick.

På tal om hjälmar. Jag äger ytterligare en hjälm, en tempostrut som också den är från Bell. Det är deras förra modell även om den fortfarande finns att köpa. Det är en Meteor II i silver med några rätt så fula röda dekorationer bakpå. Jag använder den främst på tävlingar och inte så mycket annars. Man ser ju rätt underlig ut i den. Hur som helst så upptäckte jag för ett tag sedan att min nacke är på tok för lång. Alltså, egentligen kan jag inte förstå hur man ska kunna bära hjälmen på ett vettigt sätt om nu alls har en nacke. Det är ju meningen att själva struten sak ligga längs med ryggen och inte stå upp som ett segel. Jag kan helt omöjligen bära hjälmen på det viset även om jag skjuter bak den i pannan så till den milda grad att själva hjälm-funktionen får betraktas obefintlig. Nu tycker jag ändå att den gör en del skillnad. Jag har upplevt det så. I synnerhet i kombination med annat. Sitter man på tempocykeln med aeroram, djupa hjul och dessutom en tempostrut på knoppen är det märkbart lättare att cykla fort. Ja ja, jag drömmer en sådan hjälm som Garmin-Sharp brukar ha, en slags kortad Giro Selector men de verkar inte finnas i handeln. Annars är det väl bara Giros nya hockeyhjälm som gäller, en hiskelig men tydligen rätt effektiv sak, i synnerhet om man som jag inte tittar så mycket framåt.

Nu är det ett par saker här...

En fint tur
För det första, jag och Nina var ute på en för oss något längre tur i helgen. Vi bestämde på morgonen att det får bli söderut och väl inne på det spåret att det nu var dags att ta steget. Steget mot Trelleborg det vill säga. Vi ritade upp en rutt med utgångspunkt från de vägar vi kände till och gissade resten. Det visade sig bli den kanske bästa rundan hittills. Fantastiska vägar. De var smala och knappt trafikerade i princip hela vägen. Dessutom lagom fulla med små och väldigt fina byar. Här nedan är rutten. Vi stannade på en gelato i Trelleborg. Passande.


Visa större karta

Mot slutet fick Nina lite matpanik och var rädd att hon bränt sig. Det hade hon inte. Men det hade jag, med besked. Benbrännan är av det godartade slaget och börjar bli riktigt fin nu, även om man kanske hade önskat sig en skarpare och ännu mer markerad linje.

Den på armarna är dock något mindre charmant, mest för den röda tonen men också av rent estetiska skäl. (Klockan och handskarna är givetvis också inbrända, för gott vad det verkar).

Tävlingsskor och finska tvåhundringar
I fredags efter jag varit och simmat så bestämde jag mig för att besöka staden. Anledningen var dels att införskaffa ett par flaskor rosé men mest för att se om de mot förmodan skulle råka ha rea på tävlingsskor på Runner's Store. Till min stora lycka hade de det så jag klippte till på ett par Asics (kommer inte ihåg namnet).

Jag körde lite tusingar med dem på fredagskvällen de har sin charm helt klart. Lästen är mjuk och passar därför mina rätt så ömtåliga fötter bra. Idag blev det lite finska 200m-intervaller. Jag lyckades lura med mig Nina som verkar tycka att det trots allt var ganska kul. Själv blev jag förvånad över hur jobbigt det var. Siktet är inställt på 30s/200m  och det ordnar jag inte riktigt, men väl 31s utan att tappa form över de tio repetitionerna. På fredag blir det lopp i Kristianstad och då skall två veckor finska intervaller utvärderas. För tillfället är jag enormt sliten i benen men det ordnar nog upp sig till helgen. (Jag var ut på ett tänkt långpass igår kväll men fick avbryta på grund av yrsel efter två mil.)

Le Tour
Cavendish vann dagens etapp. Knappast förvånande men han fick kämpa för det. Det skulle inte förvåna mig om Sagan tar både ungdoms- och poängtröjan tillslut. Cav har ju bara begränsad support med Wiggins för gult. Sent har jag upptäckt Dave Zabriskies hemsida, hans blogg är bra.

Cancellara gjorde det igen

För femte gången vann Cancellara en Tour de France-prolog. Denna gång med besked—7 sekunder på tvåan Wiggins över de 6,4 kilometrarna i Liege. Förutom att vara ett äss mot klockan är ju Cancellara också en skaplig utförsåkare. Tydligen skall teamet ha erbjudit att skicka någon till hjälp men herr C avböjde, det skulle gå snabbare om han var själv. Det kan man förstå när man ser detta.



Det trevligaste med det hela är att i morgon tar första etappen vid och nu följer tre veckor av ciclismo. Sötma.

Intervaller

Egentligen är detta med att springa intervaller ganska angenämt. Det är jobbigt givetvis, men kan vara ett skönt avbräck mot att bara tugga kilometer i all oändlighet. Men trots att jag tycker så och ofta tänker när jag väl springer intervaller att det är rätt ok så gör jag det inte om jag inte verkligen måste. När måste jag då? Ja, min inställning har varit att man behöver springa ett intervall pass eller två i anslutning till någon tävling, i synnerhet om de är av det kortare formatet. Sedan, eftersom jag uppfattar mig själv som bättre över längre distanser har jag också siktat in mig på längre intervaller, så kallade "tusingar". Gott så kan man kanske tycka. Men, nu tedde det sig så att jag var på besök i ett par veckor i Helsingfors, ja, med jobbet då. Så visar det sig att Pekka, doktorand och någon typ av samordnare av verksamheten (eller -heter, jag vet inte riktigt) är gammal 800-meterslöpare. Vi började tala om löpning och Pekka blev fascinerad av Ironmanprojektet och gav mig således lite tips på träning. Hädanefter kommer jag att följa Pekkas råd.

Vad var då dessa råd? Tja, först och främst, vilka är mina mål? Det stora målet är att köra Challenge Copenhagen på under 10 timmar. Eftersom jag simmar som en död katt kommer jag behöva kompensera på de andra grenarna. I synnerhet behöver jag få mer ut av löpningen. Förvisso är det så att jag sist behövde gå på muggen och ta av mig skorna (inte samtidigt) stup i kvarten. Det tog säkert en 20 minuter i anspråk alla gånger. Det innebär att jag gjorde ett maraton på på en 3.20 lite drygt. Detta skulle jag vilja justera ned. Helst till 3 timmar blankt. (Högmod givetvis, må gudarna straffa mig.) Men det torde räcka med 3.10. Det är ändå ganska fort när man är sliten och för att springa ett maraton fort behöver man springa milen fort. Därför försöker jag få ner min miltid. Dessutom vill jag vinna en tävling någon gång i livet och millopp i obygden verkar vara lämpliga för detta ändamål. Men, med nuvarande tider på milen är det svårt. Det finns nästan alltid någon som springer in under 35. Skulle jag däremot få ner miltiden till 32-33 minuter å andra sidan så finns det hopp. Så det var det målet jag diskuterade med Pekka.

Hans förslag på upplägg var som följer. Ett pass 10x200meter, med målet att göra 200 på 30sek. Ett pass 5x1000m, börja med att försöka komma ner i 3:00-tempo och jobba ner mot 2:45 stegvis. Ett pass 3000m, försök komma ner mot 9 minuter. Utöver det något långpass, i mitt fall kanske 25-30km lugnt tempo. Än så länge har jag bara provat 200m-intervallerna med oklart resultat. Antagligen sprang jag för långsamt men pga lite för GPSen luriga förhållanden så väljer jag att förhålla mig till de tiderna med viss skepsis tills en lämpliga 400m-bana kan avgöra läget. I övrigt ser det nämligen ganska bra ut. Jag kunde i avslappnad stil springa en mil på 38 minuter efter jag varit ute och cyklat häromdagen, och följde upp det nästa dag med 15km i sub-4:00-tempo.