Startskottet Kristianstad II

Hur gick det då? Ja, låt mig berätta. Väl på plats i Kristianstad blev det tydligt att detta med pallplats var bara att, som man säger, fetglömma. Min förhoppning om att detta lopp skulle vara endast en provinsiell angelägenhet kom genast på skam då jag tyckte mig se Johan Larsson stå och småprata med någon. Min observation visade sig vara korrekt och snart blev det tydligt att stora delar av skånenomenklaturen, vad långdistanslöpning anbeträffar, denna helg hade siktet inställt på just precis denna tävling. Jag reviderade snabbt mina mål och förlikade mig med tanken på att tätgruppen förmodligen skulle aktersegla mig rätt så omgående. Benen kändes dock ganska bra, trots hård träning de senaste veckorna och ingen egentlig vila så det fanns vissa förhoppningar om en god tid.

När startskottet ljöd och vi flög iväg var det bara att konstatera att tempot var rejält uppskruvat. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen men första kilometern visade 3:07 och vid det laget hade Larsson samt någon av de andra snabbare löparna redan försvunnit ur synhåll. Jag hade fortfarande kontakt med den jagande gruppen men insåg snart att de inte menade att sänka tempot så jag släppte. Det kändes redan nu rätt tjockt framför mig så fokus låg istället nu på att försöka springa ett jämnt och för min egen del snabbt lopp. Tempot sjönk nu snabbt till det något mer rimliga 3:24, vilket kändes stabilt. Jag insåg att om det skulle hålla loppet igenom hade det personliga rekorded justerats ordentligt. Gruppen kring mig hade vid detta lag, ett par kilometer in i loppet reducerats till tre. Jag låg sist i den utsträckta konstellationen. Längst fram en löpare med badshorts och mellan honom och mig en med klubbkläder och stödstrumpor. Badshortsmannen trummade på rätt så bra och jag gjorde mitt bästa för att inte tappa gruppen.

Efter fyra kilometer kände jag för att bryta. Andningen var högst besvärad. Jag kände mig, ursäkta detaljerna, slemmig i halsen vilket fick mig att vid upprepade tillfällen hosta kraftigt. De andra verkade inte visa några tecken på att ge upp. Jag tänkte, jag måste vara sjuk eller nått. Kanske vilade jag för lite innan? Men så tittade jag på klockan och såg att de 3:24 hade höll. Hemskheten var helt enkelt en konsekvens av att det gick bra. Motivationen återkom och jag bröt inte.

Såhär i efterhand, när jag studerat tiderna ser man att vad gäller tempo sker en liten krasch efter första varvet. Kilometer ett gick på 3:07. Kilometer sex, alltså samma sträcka (det var en tvåvarvsbana) gick på närmare 3:40. Upplevelsen av det andra varvet var mest skärrande. Obehaget tilltog och avhjälptes endast marginellt av det faktum att jag avancerade i konstellationen. Först var det han med stödstrumporna som jag passerade. Han sa någonting då som jag inte hörde, kanske att jag kunde dra ett tag, eller något i den stilen. Jag hostade uppskattande någonting tillbaka. Sedan började badshortsen närma sig.

Något fördomsfullt drog jag några snabba slutsatser angående badshortsmannen. Förmodligen en begåvad nybörjare tänkte jag. En sådan där som har det i blodet, springer milen på 36 minuter utan att träna men som inte springer för någon klubb. Förmodligen har han inte sprungit så många lopp. Antagligen kommer han att disponera sin energi helt åt skogen. På tok för fort i början och sedan, knappt alls på slutet. Precis som jag, fast kanske i ännu högre utsträckning. Jag kan passera honom senare, tänkte jag, vilket också blev fallet. När jag väl närmade mig honom fick jag en annan insikt. Rutinerade löpare, här inkluderar jag inte riktigt mig själv, brukar för det mesta ha en tanke kring sina lopp och sina val—de har en plan om man nu så vill—och låter sig således inte påverkas av sin omgivning så mycket. Det vill säga, de hänger på eller släpper andra löpare i den mån det passar denna plan. Så låter de sig bland annat sällan dras med i något toktempo endast för att ligga före någon annan. Badbrallan ignorerade högakningsfullt denna regel och brände på rejält när han märkte att jag började närma mig. Processen blev således något mer utdragen än vad den kunde varit. Jag passerade honom med kanske tre kilometer kvar och han verkade tappa efter det. Stödstrumpan däremot hade endast tagit rygg och vid pass nio kilometer passerade han mig. Någon, antagligen en vän till stödstrumpan, att "han" (jag, får man anta) såg "djävligt trött ut." En korrekt analys för man medge. Jag sprang hela loppet med tom blick och helt öppen mun. Efter det gick han om. Han sprang dock inte iväg från mig och med 500 kvar kastade jag in vad kol som fanns kvar och satte igång spurten. Stödstrumpan gick inte med. Tiden blev 35:26. Jag hade hoppats på under 35 men det gick inte. Efteråt kände jag mig död, eller åtminstone döende.

På söndag är det Sövde som gäller. Det ska bli spännande. Jag har knappt simmat alls och cyklat lite för lite tempo men å andra sidan verkar löpningen vara i någorlunda god ordning.