För femte gången vann Cancellara en Tour de France-prolog. Denna gång med besked—7 sekunder på tvåan Wiggins över de 6,4 kilometrarna i Liege. Förutom att vara ett äss mot klockan är ju Cancellara också en skaplig utförsåkare. Tydligen skall teamet ha erbjudit att skicka någon till hjälp men herr C avböjde, det skulle gå snabbare om han var själv. Det kan man förstå när man ser detta.
Det trevligaste med det hela är att i morgon tar första etappen vid och nu följer tre veckor av ciclismo. Sötma.
lördag 30 juni 2012
fredag 29 juni 2012
Intervaller
Egentligen är detta med att springa intervaller ganska angenämt. Det är jobbigt givetvis, men kan vara ett skönt avbräck mot att bara tugga kilometer i all oändlighet. Men trots att jag tycker så och ofta tänker när jag väl springer intervaller att det är rätt ok så gör jag det inte om jag inte verkligen måste. När måste jag då? Ja, min inställning har varit att man behöver springa ett intervall pass eller två i anslutning till någon tävling, i synnerhet om de är av det kortare formatet. Sedan, eftersom jag uppfattar mig själv som bättre över längre distanser har jag också siktat in mig på längre intervaller, så kallade "tusingar". Gott så kan man kanske tycka. Men, nu tedde det sig så att jag var på besök i ett par veckor i Helsingfors, ja, med jobbet då. Så visar det sig att Pekka, doktorand och någon typ av samordnare av verksamheten (eller -heter, jag vet inte riktigt) är gammal 800-meterslöpare. Vi började tala om löpning och Pekka blev fascinerad av Ironmanprojektet och gav mig således lite tips på träning. Hädanefter kommer jag att följa Pekkas råd.
Vad var då dessa råd? Tja, först och främst, vilka är mina mål? Det stora målet är att köra Challenge Copenhagen på under 10 timmar. Eftersom jag simmar som en död katt kommer jag behöva kompensera på de andra grenarna. I synnerhet behöver jag få mer ut av löpningen. Förvisso är det så att jag sist behövde gå på muggen och ta av mig skorna (inte samtidigt) stup i kvarten. Det tog säkert en 20 minuter i anspråk alla gånger. Det innebär att jag gjorde ett maraton på på en 3.20 lite drygt. Detta skulle jag vilja justera ned. Helst till 3 timmar blankt. (Högmod givetvis, må gudarna straffa mig.) Men det torde räcka med 3.10. Det är ändå ganska fort när man är sliten och för att springa ett maraton fort behöver man springa milen fort. Därför försöker jag få ner min miltid. Dessutom vill jag vinna en tävling någon gång i livet och millopp i obygden verkar vara lämpliga för detta ändamål. Men, med nuvarande tider på milen är det svårt. Det finns nästan alltid någon som springer in under 35. Skulle jag däremot få ner miltiden till 32-33 minuter å andra sidan så finns det hopp. Så det var det målet jag diskuterade med Pekka.
Hans förslag på upplägg var som följer. Ett pass 10x200meter, med målet att göra 200 på 30sek. Ett pass 5x1000m, börja med att försöka komma ner i 3:00-tempo och jobba ner mot 2:45 stegvis. Ett pass 3000m, försök komma ner mot 9 minuter. Utöver det något långpass, i mitt fall kanske 25-30km lugnt tempo. Än så länge har jag bara provat 200m-intervallerna med oklart resultat. Antagligen sprang jag för långsamt men pga lite för GPSen luriga förhållanden så väljer jag att förhålla mig till de tiderna med viss skepsis tills en lämpliga 400m-bana kan avgöra läget. I övrigt ser det nämligen ganska bra ut. Jag kunde i avslappnad stil springa en mil på 38 minuter efter jag varit ute och cyklat häromdagen, och följde upp det nästa dag med 15km i sub-4:00-tempo.
Vad var då dessa råd? Tja, först och främst, vilka är mina mål? Det stora målet är att köra Challenge Copenhagen på under 10 timmar. Eftersom jag simmar som en död katt kommer jag behöva kompensera på de andra grenarna. I synnerhet behöver jag få mer ut av löpningen. Förvisso är det så att jag sist behövde gå på muggen och ta av mig skorna (inte samtidigt) stup i kvarten. Det tog säkert en 20 minuter i anspråk alla gånger. Det innebär att jag gjorde ett maraton på på en 3.20 lite drygt. Detta skulle jag vilja justera ned. Helst till 3 timmar blankt. (Högmod givetvis, må gudarna straffa mig.) Men det torde räcka med 3.10. Det är ändå ganska fort när man är sliten och för att springa ett maraton fort behöver man springa milen fort. Därför försöker jag få ner min miltid. Dessutom vill jag vinna en tävling någon gång i livet och millopp i obygden verkar vara lämpliga för detta ändamål. Men, med nuvarande tider på milen är det svårt. Det finns nästan alltid någon som springer in under 35. Skulle jag däremot få ner miltiden till 32-33 minuter å andra sidan så finns det hopp. Så det var det målet jag diskuterade med Pekka.
Hans förslag på upplägg var som följer. Ett pass 10x200meter, med målet att göra 200 på 30sek. Ett pass 5x1000m, börja med att försöka komma ner i 3:00-tempo och jobba ner mot 2:45 stegvis. Ett pass 3000m, försök komma ner mot 9 minuter. Utöver det något långpass, i mitt fall kanske 25-30km lugnt tempo. Än så länge har jag bara provat 200m-intervallerna med oklart resultat. Antagligen sprang jag för långsamt men pga lite för GPSen luriga förhållanden så väljer jag att förhålla mig till de tiderna med viss skepsis tills en lämpliga 400m-bana kan avgöra läget. I övrigt ser det nämligen ganska bra ut. Jag kunde i avslappnad stil springa en mil på 38 minuter efter jag varit ute och cyklat häromdagen, och följde upp det nästa dag med 15km i sub-4:00-tempo.
måndag 11 juni 2012
Vad på din vakt, eller kanske tvärtom. (En recension)
Nu har jag testat dem i en vecka eller så. Först funktionen. Som sagt, passande nog har jag varit tvungen till att vila ett par veckor från löpningen då hälen trasslat så vadbekymmer var förväntat. Någonstans hade jag nog hoppats att de små tygkorvarna skulle hålla vaderna stången helt, men så har det givetvis inte blivit. Däremot har jag inte haft så mycket problem medan jag sprungit. Idag t.ex. tappade jag bort mig i Helsingfors med omnejd i 16km och tyckte inte att vaderna störde nämnvärt under själva turen. Väl hemma kunde jag knappt gå. Hade vadvakterna vaktat vad? Kanske. Men det är knappast en tydlig effekt och i detta fall skulle det lika gärna kunna bero på något annat, som att jag tog det rätt lugnt till exempel. Sedan ska det kanske påpekas att det finns lite olika rekommendationer angående kompressionsplagg; ska man ha dem till återhämtning ska de vara en storlek mindre än de man ska ha när man motionerar. Jag använder mina lite efter ändå, mest för den underliga känslan. Men, en snabb sökning ger vid handen att studier gjorts på området. Jakeman, Bryne och Eastman (2010) testade 17 kvinnor som fick utföra någon typ av hoppövning (polymetric drop jumps). Några fick kompressionsbrallor, andra ingenting. Det visade sig att nästan allt blev bättre med kompressionsbrallorna. Fint kan man tycka. Men ett varningens finger bör här resas. Av uppenbara skäl finns det inget sätt att kontrollera för placeboeffekter, man kan ju svårligen smyga på folk kompressionsbrallor. Så, en vidare glimt i literaturen ger vid handen att på det stora hela är läget oklart. MacRae et al (2011) påpekar att det i princip saknas belägg för att kompressionsplagg hjälper under idrottande. Vissa belägg finns tydligen för vissa hoppidrotter, men annars är det knapert. Vad gäller återhämtningsaspekten är situationen bara marginellt bättre. Kompression verkar lindra ömhet och öka blodflödet men vad gäller diverse andra aspekter av återhämtning pekar olika studier åt olika håll. MacRae och company konkluderar att fler studier behövs.
Med det sagt, hur ser de ut? Tja, bedöm själv. Det får en helt klart att känna sig lite mer triathlon vilket ibland kan vara rätt bra, och ibland mindre bra. Kanske är det bara jag som får för mig saker men här i Finland kan jag tycka att det känns lite mindre bra. Det är liksom en helt annan stämning vad gäller vad man ska/kan ha på sig när man tränar och det ligger liksom i luften att detta att vissa saker helt enkelt inte är försvarbart. En av de sakerna är rakade ben, en annan kanske vadvakter.
Referenser:
Jakeman, John R; Byrne, Chris; Eston, Roger G (2010) European Journal of Applied Physiology, Volym 109, Nummer 6, pp. 1137 - 1144
MacRae, Braid A; Cotter, James D; Laing, Raechel M (2011) Sports Medicine, Volym 41, Nummer 10, pp. 815 - 843
söndag 10 juni 2012
Wiggins vann Critérium du Dauphiné - jag missade alltihop
Eurosport player. Jag och Nina började prenumerera på tjänsten förra året för att se Touren och har under våren tittat på, först vårklassikerna och sedan Girot. Att säga att man är imponerad av tjänsten hade varit en lögn, den är rätt undermålig. Kvaliteten är för det mesta ganska dålig och själva spelaren en buggig sak som ofta kraschar. Men det har funkat någorlunda, dvs. man har kunnat se lopp och etapper.
I det vakuum som uppstod mellan girot och touren kom Critérium du Dauphiné som glad överraskning. Ja, för mig det vill säga. Loppet har gått sedan 1947 och får väl sägas vara något av en klassiker, bl.a eftersom det ofta innehåller tourens mest legendariska stigningar. I vilket fall som helst, jag och Nina blev glada för detta och såg fram emot att se favoriternas genrep; Wiggins, Evans, den yngre Schleckarna, Nibali, och många fanns på deltagarlistan. Loppet pågår i en vecka lite drygt och består av sju etapper samt prolog. Nu råkar detta etapplopp sammanfalla med andra, klart mer populära tilldragelser, EM i fotboll och Franska öppna tar en del plats och det kanske man får acceptera. Men, idag när sista etappen gick av stapeln valde eurosport att visa loppet i ynka 25 minuter för att lägga resten av tiden på tennis, och "beach soccer". Tennis får man väl betrakta som en idrottsform men beach soccer? Det är väl närmast att jämställa med kubb eller krocket eller någon annan lek. Det mest obegripliga är att det dyker upp lite extrakanaler för lite allt möjligt, såsom dart eller snooker, men inte cykling av någon anledning. Sedan undrar man ju varför det inte läggs ut på on-demand när de inte finner tid för det i ordinarie tablå.
Wiggins vann i vilket fall som helst efter en magnifik insats på tempoetappen i kombination med en solid laginsats av Team Sky. Evans kom trea och visade sig oförmögen att rå på Wiggins och Sky trots heroiska attacker i bergen. Det hade varit kul att se.
I det vakuum som uppstod mellan girot och touren kom Critérium du Dauphiné som glad överraskning. Ja, för mig det vill säga. Loppet har gått sedan 1947 och får väl sägas vara något av en klassiker, bl.a eftersom det ofta innehåller tourens mest legendariska stigningar. I vilket fall som helst, jag och Nina blev glada för detta och såg fram emot att se favoriternas genrep; Wiggins, Evans, den yngre Schleckarna, Nibali, och många fanns på deltagarlistan. Loppet pågår i en vecka lite drygt och består av sju etapper samt prolog. Nu råkar detta etapplopp sammanfalla med andra, klart mer populära tilldragelser, EM i fotboll och Franska öppna tar en del plats och det kanske man får acceptera. Men, idag när sista etappen gick av stapeln valde eurosport att visa loppet i ynka 25 minuter för att lägga resten av tiden på tennis, och "beach soccer". Tennis får man väl betrakta som en idrottsform men beach soccer? Det är väl närmast att jämställa med kubb eller krocket eller någon annan lek. Det mest obegripliga är att det dyker upp lite extrakanaler för lite allt möjligt, såsom dart eller snooker, men inte cykling av någon anledning. Sedan undrar man ju varför det inte läggs ut på on-demand när de inte finner tid för det i ordinarie tablå.
Wiggins vann i vilket fall som helst efter en magnifik insats på tempoetappen i kombination med en solid laginsats av Team Sky. Evans kom trea och visade sig oförmögen att rå på Wiggins och Sky trots heroiska attacker i bergen. Det hade varit kul att se.
Linjecykeln
Jag har precis bytt ut min gamla landsvägscykel mot en ny. Det blev kinaimporterad madone-kopia i UD-utförande. Själv tycker jag att det blev rätt bra.
Hjulen är skräphjul som följde med P2:an och de ska bytas. Antagligen blir det 50mm kolfiber tubisar från farsports. De finns att tillgå för en rimlig peng och är helt otroligt lätta, 1150g paret.
Sedan bilden togs har jag modifierat henne något. Jag fick för mig att jag var lite väl bekväm och bytte således styrstammen mot 110mm -17° istället för 120mm -10°. Det förvandlade cykeln till vad som närmast kan beskrivas som någon typ av tortyrinstrument. Så jag var tvungen att ta en 1cm från sadelstolpen vilket förvandlade tillbaka tortyrinstrumentet till en cykel.
Att skruva ihop allting tog bara någon ynka liten kväll och var på det stora hela inget större besvär. En konsekvens av att gjort detta är att jag nu kan serva båda mina cyklar själv vilket både är billigt och går mycket snabbare än att lämna in den.
En annan fördel, tycker jag i alla fall, är att man kan få en helt ren cykel utan skrikiga märken och dekaler. Jag har visserligen inte så mycket emot märken om de är tilltalande, på cervelon gör det sig, och visst, nog finns det en och annan italienare där det gör sig med. Men ibland är det fint med en helt naken.
Några tips till hemmabyggaren.
Jag måste säga att självaste byggandet var både ganska enkelt och rätt kul och jag kan rekommendera det. De enda specialverktyg jag behövde använda var, förutom kassettavdragare som jag redan ägde, en nykel för vevlagret. Några saker torde man tänka på.
För det första är det värt att lägga lite tid på att fundera ut hur man vill att cykeln ska passa en. Competitive Cyclist har en kalkylator som är bra. Men även med den informationen ska man vara beredd på att kanske få byta lite saker för att få det att passa. Jag har som sagt bytt styrstam redan och funderar på att köpa en annan topp till sadelstolpen. Den som följde med har för mycket setback för mig, väger bly och är ganska svår att få fast ordentligt.
En annan svårighet som kan vara värd att tänka på är gaffelkronan, en liten aluminiumring som styrlagret fäster in i. Den skall sitta på gaffeln och är *svår* att få dit. Det finns specialverktyg för det men de är rätt dyra och inte direkt någonting man sedan behöver. Jag var förbi på Bikepro men tydligen var gaffeln ovanlig och deras gaffelkronsättare passade inte. Men, jag lyckades tillverka en egen. Jag har en granne med pelarborr och själv äger jag en träborrklinga på 40mm vilket visade sig vara precis lagom. Jag och grannen Joel borrade ett hål en planka, satte fast plankan i ett städ och bankade ner gaffelkronan med den. Det hela måste sett lustigt ut men fungerade och sparade mig på en hel del tid och pengar.
Min cykel började knaka något helt otroligt mycket efter några veckor. Ett tag trodde jag att jag på något vis spräckt ramen. Det försvann dock efter att jag plockat lös, rengjort, och smörjt vev- och styrlager. Jag misstänker att man får vara beredd på detta. Komponenterna sätter sig lite när de hamnar under belastning.
Slutligen, köp en mekbok. Det är en väl värd hundralapp eller vad det nu kan kosta. Själv har jag Leonard Zinn's The Art of Roadbike Maintenance. Den är bra och uppdaterad om än något svår att begripa ibland. Jag kombinerar den med youtubeklipp och det brukar fungera bra.
Momentnykel? Nej, och mja. Ett litet problem med kolfiber (och aluminium) är att det är "lätt" att skruva sönder. Detta vet ni säkert, överspänn inte bultar och annat. Denna instruktion kan vara något abstrakt för nybörjaren. Även så för mig. Speciellt skrämmande är alla dessa anvisningar i stil med "4-6Nm" eller "max 14Nm." Men, egentligen är det inte så svårt. Det enda som man skall dra åt ordentligt är vevlagren. Allt annat ska sitta så det sitter men inte mer, man får prova sig fram. Känner man sig väldigt osäker eller har köpt sig en väldigt dyr ram kanske en momentnykel kan vara en god investering trots att de tenderar att kosta en del. Jag klarade mig dock fint utan.
Vart köpa?
Tänker du, jag vill också ha en kines? Det finns en helt del ställen som ska vara bra och tillförlitliga. Själv har jag köpt ram och hjul från Carbonzone via ebay. De är bra att ha att göra med och surrealistiskt snabba. Hjulen var hemma på mindre än en vecka från att beställningen gjordes. Annars är Hongfu, Dengfu, Farsports, Yishun tydligen alla bra för ramar, hjul, styren och flaskhållare. Det är värt att kolla tunt lite, det finns många varianter att välja bland. Min ram kostade 4000 ungefär och är väl kanske mitt i fältet. Att betala via paypal är att rekommendera av anledningar som torde vara uppenbara.
Komponenter köpte jag från en fransk ebaybutik. Det blev dock inte nämnvärt billigare än cyclecomponents, en hundring kanske, och trasslade dessutom. Det sägs att tyskarna är billiga på komponenter men jag har då inte hittat någon som är billigare än cyclecomponents så min rekommendation är klart de senare. Även här finns det en begagnatmarknad såklart men man ska komma ihåg att i princip allting i gruppen är slitdelar. Vevarmarna klarar sig säkert rätt länge men klingor, kassetter, växlar och reglage, går alla sönder med tiden. Vidare är "trickle down" effekten betydlig vad gäller komponenter. En ny 105-grupp är nog jämförbar med, om inte bättre än, en Dura Ace-grupp med några år på nacken. Det ska man ha med i beräkningen då det vanligtvis inte är så billigt med begagnade grupper.
Sedan bilden togs har jag modifierat henne något. Jag fick för mig att jag var lite väl bekväm och bytte således styrstammen mot 110mm -17° istället för 120mm -10°. Det förvandlade cykeln till vad som närmast kan beskrivas som någon typ av tortyrinstrument. Så jag var tvungen att ta en 1cm från sadelstolpen vilket förvandlade tillbaka tortyrinstrumentet till en cykel.
Att skruva ihop allting tog bara någon ynka liten kväll och var på det stora hela inget större besvär. En konsekvens av att gjort detta är att jag nu kan serva båda mina cyklar själv vilket både är billigt och går mycket snabbare än att lämna in den.
En annan fördel, tycker jag i alla fall, är att man kan få en helt ren cykel utan skrikiga märken och dekaler. Jag har visserligen inte så mycket emot märken om de är tilltalande, på cervelon gör det sig, och visst, nog finns det en och annan italienare där det gör sig med. Men ibland är det fint med en helt naken.
Några tips till hemmabyggaren.
Jag måste säga att självaste byggandet var både ganska enkelt och rätt kul och jag kan rekommendera det. De enda specialverktyg jag behövde använda var, förutom kassettavdragare som jag redan ägde, en nykel för vevlagret. Några saker torde man tänka på.
För det första är det värt att lägga lite tid på att fundera ut hur man vill att cykeln ska passa en. Competitive Cyclist har en kalkylator som är bra. Men även med den informationen ska man vara beredd på att kanske få byta lite saker för att få det att passa. Jag har som sagt bytt styrstam redan och funderar på att köpa en annan topp till sadelstolpen. Den som följde med har för mycket setback för mig, väger bly och är ganska svår att få fast ordentligt.
En annan svårighet som kan vara värd att tänka på är gaffelkronan, en liten aluminiumring som styrlagret fäster in i. Den skall sitta på gaffeln och är *svår* att få dit. Det finns specialverktyg för det men de är rätt dyra och inte direkt någonting man sedan behöver. Jag var förbi på Bikepro men tydligen var gaffeln ovanlig och deras gaffelkronsättare passade inte. Men, jag lyckades tillverka en egen. Jag har en granne med pelarborr och själv äger jag en träborrklinga på 40mm vilket visade sig vara precis lagom. Jag och grannen Joel borrade ett hål en planka, satte fast plankan i ett städ och bankade ner gaffelkronan med den. Det hela måste sett lustigt ut men fungerade och sparade mig på en hel del tid och pengar.
Min cykel började knaka något helt otroligt mycket efter några veckor. Ett tag trodde jag att jag på något vis spräckt ramen. Det försvann dock efter att jag plockat lös, rengjort, och smörjt vev- och styrlager. Jag misstänker att man får vara beredd på detta. Komponenterna sätter sig lite när de hamnar under belastning.
Slutligen, köp en mekbok. Det är en väl värd hundralapp eller vad det nu kan kosta. Själv har jag Leonard Zinn's The Art of Roadbike Maintenance. Den är bra och uppdaterad om än något svår att begripa ibland. Jag kombinerar den med youtubeklipp och det brukar fungera bra.
Momentnykel? Nej, och mja. Ett litet problem med kolfiber (och aluminium) är att det är "lätt" att skruva sönder. Detta vet ni säkert, överspänn inte bultar och annat. Denna instruktion kan vara något abstrakt för nybörjaren. Även så för mig. Speciellt skrämmande är alla dessa anvisningar i stil med "4-6Nm" eller "max 14Nm." Men, egentligen är det inte så svårt. Det enda som man skall dra åt ordentligt är vevlagren. Allt annat ska sitta så det sitter men inte mer, man får prova sig fram. Känner man sig väldigt osäker eller har köpt sig en väldigt dyr ram kanske en momentnykel kan vara en god investering trots att de tenderar att kosta en del. Jag klarade mig dock fint utan.
Vart köpa?
Tänker du, jag vill också ha en kines? Det finns en helt del ställen som ska vara bra och tillförlitliga. Själv har jag köpt ram och hjul från Carbonzone via ebay. De är bra att ha att göra med och surrealistiskt snabba. Hjulen var hemma på mindre än en vecka från att beställningen gjordes. Annars är Hongfu, Dengfu, Farsports, Yishun tydligen alla bra för ramar, hjul, styren och flaskhållare. Det är värt att kolla tunt lite, det finns många varianter att välja bland. Min ram kostade 4000 ungefär och är väl kanske mitt i fältet. Att betala via paypal är att rekommendera av anledningar som torde vara uppenbara.
Komponenter köpte jag från en fransk ebaybutik. Det blev dock inte nämnvärt billigare än cyclecomponents, en hundring kanske, och trasslade dessutom. Det sägs att tyskarna är billiga på komponenter men jag har då inte hittat någon som är billigare än cyclecomponents så min rekommendation är klart de senare. Även här finns det en begagnatmarknad såklart men man ska komma ihåg att i princip allting i gruppen är slitdelar. Vevarmarna klarar sig säkert rätt länge men klingor, kassetter, växlar och reglage, går alla sönder med tiden. Vidare är "trickle down" effekten betydlig vad gäller komponenter. En ny 105-grupp är nog jämförbar med, om inte bättre än, en Dura Ace-grupp med några år på nacken. Det ska man ha med i beräkningen då det vanligtvis inte är så billigt med begagnade grupper.
fredag 8 juni 2012
Skaderapporter
Ligger svårt efter med simningen. Det kommer att bli ett problem. Inte har jag någon vettig ursäkt heller men ska försöka jobba lite på det nu i veckan. Vad värre är, en kombinerad fotskada och förkylning har gjort att jag knappt kunnat springa på en tre veckor eller så. Jag har kunnat cykla ganska bra och behövde bara pausa helt någon vecka vilket alltid är något. Här passar ett 'men.' Var ute idag och sprang 17km. Tempot var ok, speciellt i början. Snitttempo på en 4:15 tror jag det blev tillslut. Jag är på besök i Helsingfors och har ingen annan träningsform riktigt tillgänglig därför dristade jag mig på en lite längre runda. För att kompensera helt enkelt. Det var endast tredje rundan sedan jag tillfrisknat och de tidigare har varit väldigt korta, egentligen bara småpill på några kilometer för att känna på foten. Redan efter 6 kilometer kände jag mig lite hängig och det högg lite i höften runt ljumsken. Jag trodde väl inte att det skulle bli bättre direkt men körde ändå och det blev inte bättre. Nu ligger jag i sängen med en stel ljumske. Kanske är det lite bättre i morgon men har jag otur måste jag vila lite igen. Fan. Det är väl bara att hitta ett badhus eller nått.
Förövrigt spanar jag på hjul, vilket håller på att driva min sambo till vansinne. Antagligen blir det att utöka fulkinessamlingen med ett par kolfibertubisar på 38mm. De finns att tillgå för en nätt penning och ligger endast på dryga kilot paret. Något för blåsiga dagar, branta stigningar och för ett det helt enkelt skulle se bättre ut på landsvägscykeln. En annan intressant pryl, "aero covers." Återkommer om det.
Förövrigt spanar jag på hjul, vilket håller på att driva min sambo till vansinne. Antagligen blir det att utöka fulkinessamlingen med ett par kolfibertubisar på 38mm. De finns att tillgå för en nätt penning och ligger endast på dryga kilot paret. Något för blåsiga dagar, branta stigningar och för ett det helt enkelt skulle se bättre ut på landsvägscykeln. En annan intressant pryl, "aero covers." Återkommer om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)