Blodomloppet 2012 i Malmö

Jag tror inte tidigare jag riktigt uppskattat detta med en bra rygg—jag talar ju givetvis om någon annans rygg. Mest har jag tänkt att det är jobbigt, till och med irriterande, att ha folk i kring sig när man springer. Kanske är det en form av löpspecifik antropofobia, kanske bara prestationsångest. I endera fall har det resulterat i att jag för det mest och åt det ena eller det andra hållet avlägsnat mig från klungor. De dagarna är nu över, jag har sett ljuset nu.

Vädret var närmast idealt för löpning, lagom soligt men ändå svalt. Vinden såg ett tag ut att bli ett problem men blev inte det (delvis på grund av ryggen). När startskottet smällde av sällade jag mig snabbt till täten. Ganska snabbt blev vi sex personer i gruppen. Jag bekämpade en impuls att springa om efter att vid en snabb kontroll av tempot skådat 2:58 eller något i de regionerna, rysligt fort under alla omständigheter. Det höll givetvis inte i sig så länge men nog länge för att jag skulle inse att pallen var bortom allt hopp för mig. Jag var med en kilometer eller så, och kort bakom ytterligare drygt en. En tätgrupp på tre personer formades och bakom dem, först en ensam löpare, och sedan jag och en annan herre, dvs ryggen för dagen.

Först tappade jag några meter till min rygg och tänkte att den nog springer ifrån mig snart. Men ryggen stannade. Någon gång under den tredje kilometern var jag ikapp. Vid det här laget hade vi svängt av åt öster (tror jag) och rätt in i vinden. Jag bestämde mig för att lägga mig i draget på ryggen. Sagt och gjort placerade jag mig precis bakom, en meter eller så. Förmodligen inte så kul för ryggen, men desto bättre för mig. Ryggen tog det mesta av vinden och jag kunde ligga i suget och slippa tänka på farthållningen. Ryggen höll dessutom ypperligt tempo, runt 3:30, ibland lite snabbare, för det mesta lite långsammare. Men säg den lycka som varar. Vid pass fem kilometer ryste ryggen till, kanske hostades det lite småtyst. Helt säkert så tappade ryggen fart och det började kännas lite väl lättlöpt. Jag tittade på klockan och klockan sa 3:40. Jag dristade mig och sprang om. (Ett taktiskt svårt övervägande. Nästa rygg var helt utom räckhåll så resten av loppet skulle bli rygglöst, så mycket var klart. Dessutom vill man ju inte skämma ut sig och bli omsprungen igen, det är ju lätt att bränna på bara för att man springer om, och sedan krokna 500 meter längre bort. Men det hela gick hem.) Ryggen måste varit trött för den föll tillbaka ordentligt. När det var en två kilometer eller så kvar kom en grupp femkilometerslöpare in precis framför mig. Ny ryggar att hänga på. De låg i 3:30, vilket passade mig fint. Jag kom in på 35:07 och en hedrande 5:e plats.

Jag är väl ganska nöjd med det egentligen. Tiden är i närheten av personbästa på distansen (den något udda 9.7 km) och placeringen är den bästa jag haft i ett dylikt lopp. Men den stora lärdomen från denna gång har med ryggarna att göra. Det finns verkligen resultat att göra på bra ryggar. Tappa dem inte! Ledargruppen och mannen i blått hängde av mig första "backen"—knappt ett motlut men ändå—jag övervägde då att stänga igen gapet men vågade inte. Då verkade ett sådant projekt riskabelt. Nästa gång går jag med.

Lundaloppet 2012

Årets första lopp blev ett experiment. Träningen har inte varit så strukturerad precis mot slutet som ett dylikt lopp kräver. Min erfarenhet är att man måste springa intervaller åtminstone två till tre veckor innan för att få upp tempot. Jag hann bara med ett pass, och det var dessutom för nära inpå och för tungt. Förhoppningarna precis innan var således inte så höga, jag hoppades på under 37 minuter men har överraskat mig själv tidigare och tänkte att om det verkligen vill sig kanske 35 var möjligt. Tanken var denna gång att inte bränna så mycket precis i början utan försöka att ligga på ett jämnt tempo. De säger ju att det ska vara bra. Jag gjorde mitt bästa för att bromsa lite från det för mig helt ohållbara 3:10 tempo som spontant uppstod i klungan bakom täten. Men det var inte så stor idé. Ibland är det ju bra att ha lite marginal för senare i loppet.

Första halvan av loppet gick planenligt. Jag höll ett snitt på 3.31 vilket var det jag hoppats på. Det märktes dock rätt snabbt att jag började falla bakåt i fältet. Jag blev ordentligt omsprungen vid ett par tillfällen och började misstänka att vissa "sparat sig." En blick genom kilometersnitten häromdagen visade dock på det omvända förhållandet, det var jag som "osparat mig." Andra varvet var betydligt långsammare. I vanlig ordning var jag osäker på slutet om jag faktiskt sprang rätt och höll i förvirringen på att förlora ett par placeringar. Sedan fick jag uppleva en positiv konsekvens av den långsammare tiden. Jag kunde öka på slutet och spurta i mål och klarade således att hålla en grupp förföljare stången. Det var fint.

Ikväll är det blodomloppet som gäller. Formen är osäker. Löpningen har varit rätt lugn sedan förra helgen men 10 mil på cykeln i söndags har resulterat i en viss surhet. Man får se. Jag vill helst under 36 minuter denna gång. I tysthet (eller nja, kanske inte tysthet) drömmer jag om en pallplats, och i så fall måste det nog gå fortare. 3:31 på 9.7 km ger 34 minuter blankt. Om motståndet är det rätta och formen börjar ta sig, osv...

På't igen

Så, nu är säsongen igång igen. Kul. Våren har varit lite svår men det är inget konstigt med det. Jag började med långpass redan i januari och körde regelbundna intervaller i Mars. Målet var att persa på Lundaloppet. Sedan blev jag sjuk. En månad och det mesta av fartträningen gick i puttes. Jag tror läxan är att inte börja för tidigt med sådant, man blir bara sjuk och så är det borta. Hur som helst, förkylningen gick över till sist och jag kom igång med löpningen. Lundaloppet kom och jag sprang det på 36:40. Ingen vidare tid kanske men försvarade min 19:e plats från härom året. Framförallt tändes revanschlusten, på tisdag blir det blodomloppet. Banan är kortare och plattare, motståndet eventuellt något sämre och jag själv förhoppningsvis i något bättre form. Jag siktar på 3:30-tempo, vilket på 9,7 km genererar en tid något under 34 minuter vilket i sin tur skulle kunna generera en pallplats med lite flyt. Det hade varit fint men man vet aldrig hur det känns på dagen. Går det inte nu så går det nästa gång. Cyklingen har börjat ta lite fart med och det ska bli intressant att se vad som händer i år. Dels har jag byggt ihop en ny linjecykel och planen är att köra något rent linjelopp. Sist bonkade jag på Malmö Velo Classic och blev droppad i backarna öster om Häckeberga. Där finns en del att jobba på helt klart. Sedan ska man vänja nacken vid tempopinnarna igen, bara det brukar ta någon månad. Ett annat mål för året, förutom Challenge Copenhagen, är att sätta en bra halvmaratid. Den nuvarande ligger på 1:24 och är inte representativ. Jag sprang första halvan av Stockholm Marathon på den tiden så under 1:20 torde vara helt realistiskt. Ska bara hitta ett lagomt litet och platt lopp...