Jag tror inte tidigare jag riktigt uppskattat detta med en bra rygg—jag talar ju givetvis om någon annans rygg. Mest har jag tänkt att det är jobbigt, till och med irriterande, att ha folk i kring sig när man springer. Kanske är det en form av löpspecifik antropofobia, kanske bara prestationsångest. I endera fall har det resulterat i att jag för det mest och åt det ena eller det andra hållet avlägsnat mig från klungor. De dagarna är nu över, jag har sett ljuset nu.
Vädret var närmast idealt för löpning, lagom soligt men ändå svalt. Vinden såg ett tag ut att bli ett problem men blev inte det (delvis på grund av ryggen). När startskottet smällde av sällade jag mig snabbt till täten. Ganska snabbt blev vi sex personer i gruppen. Jag bekämpade en impuls att springa om efter att vid en snabb kontroll av tempot skådat 2:58 eller något i de regionerna, rysligt fort under alla omständigheter. Det höll givetvis inte i sig så länge men nog länge för att jag skulle inse att pallen var bortom allt hopp för mig. Jag var med en kilometer eller så, och kort bakom ytterligare drygt en. En tätgrupp på tre personer formades och bakom dem, först en ensam löpare, och sedan jag och en annan herre, dvs ryggen för dagen.
Först tappade jag några meter till min rygg och tänkte att den nog springer ifrån mig snart. Men ryggen stannade. Någon gång under den tredje kilometern var jag ikapp. Vid det här laget hade vi svängt av åt öster (tror jag) och rätt in i vinden. Jag bestämde mig för att lägga mig i draget på ryggen. Sagt och gjort placerade jag mig precis bakom, en meter eller så. Förmodligen inte så kul för ryggen, men desto bättre för mig. Ryggen tog det mesta av vinden och jag kunde ligga i suget och slippa tänka på farthållningen. Ryggen höll dessutom ypperligt tempo, runt 3:30, ibland lite snabbare, för det mesta lite långsammare. Men säg den lycka som varar. Vid pass fem kilometer ryste ryggen till, kanske hostades det lite småtyst. Helt säkert så tappade ryggen fart och det började kännas lite väl lättlöpt. Jag tittade på klockan och klockan sa 3:40. Jag dristade mig och sprang om. (Ett taktiskt svårt övervägande. Nästa rygg var helt utom räckhåll så resten av loppet skulle bli rygglöst, så mycket var klart. Dessutom vill man ju inte skämma ut sig och bli omsprungen igen, det är ju lätt att bränna på bara för att man springer om, och sedan krokna 500 meter längre bort. Men det hela gick hem.) Ryggen måste varit trött för den föll tillbaka ordentligt. När det var en två kilometer eller så kvar kom en grupp femkilometerslöpare in precis framför mig. Ny ryggar att hänga på. De låg i 3:30, vilket passade mig fint. Jag kom in på 35:07 och en hedrande 5:e plats.
Jag är väl ganska nöjd med det egentligen. Tiden är i närheten av personbästa på distansen (den något udda 9.7 km) och placeringen är den bästa jag haft i ett dylikt lopp. Men den stora lärdomen från denna gång har med ryggarna att göra. Det finns verkligen resultat att göra på bra ryggar. Tappa dem inte! Ledargruppen och mannen i blått hängde av mig första "backen"—knappt ett motlut men ändå—jag övervägde då att stänga igen gapet men vågade inte. Då verkade ett sådant projekt riskabelt. Nästa gång går jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar