En liten framgång

Av vad jag kan förstå av kalendern verkar det inte bättre än att Kalmar nu är en si sådär en och en halv månad bort. Det är ett klart oroande faktum. Någon gång i eftermiddags sjönk det hela in. Jag satt på jobbet och kämpade med en presentation. En lätt svacka i koncentrationen föranledde en kortare session fritt associerande på nätet vilket snart landade mig på Kalmar triathlons hemsida. 700 personer anmälda här i dagarna tydligen. Jag anmälde mig. Det har ju varit planerat länge men jag har inte vågat. Först hade jag lite ont i ett par tår, ett mystiskt problem som jag haft sedan urminnes tider men nu plötsligt blivit mycket värre. Jag bytte tillbaka till mina gamla skor. De hade vid denna tidpunkt (i höstas) gått en 400 mil och var i allt annat än bra skick i övrigt men det blev lite bättre. Sedan fick jag en stressfraktur i foten. Ett överbelastat metatarsalben sprack, en så kallad "marschfraktur", förmodligen som en följd av just marscherande – jag spenderade ett par dagar ensam i New York och hade inte något bättre för mig. Vila i sex veckor. Inlägg. Sedan omstart. Ont i tårna igen. Eventuellt Mortons Metatarsalgi, ett neurom mellan tredje och fjärde tåns metatarsalben, dvs en svullen och ärrad nervknut. En exotisk skada enligt min far men efter lite internet inte helt okänd i långdistanstriathlonsammanhang. Pelott i inläggen. Beställa bredare skor. Löpningen funkar men inläggen passar inte cykelskorna och jag får ont när jag cyklar. Detta har tagit ett halvt år att någorlunda få ordning på. Då inte nämnt en racka helt vanliga sjukdomar. En rejäl förkylning, efter det en ordentlig magsjuka och sedan ytterligare en förkylning. En månad tog det. Uppladdningen har inte varit perfekt med andra ord. Jag har faktiskt bara kunnat springa pass på över milen utan att behöva stanna och massera ut smärtan i tårna i ett par veckor. Men så hände något. Häromveckan kände jag mig lätt de första kilometrarna, det var länge sedan. Jag tryckte på och lättheten försvann, men ändå. Nästa pass samma sak. Även passet därpå. Och så detta. Som tidigare pass gick jag ut i vad som kändes som en jogg men i helt respektabelt tempo, en sådär 4:12 per kilometer eller så, maratontempo. Liksom tidigare pass saktade jag ner något efter två-tre kilometer, runt 4:30, men helt utan att känna tyngden i kroppen. Fortfarande lätt. Efter 15 kilometer och något ytterligare tittade jag på klockan. De hade gått en timme och kanske åtta minuter. Det innebär att första 14 gick under 1:05 vilket i sin tur innebär 3:15 på maran. Det är målet för Kalmar. Man får lägga på 15 minuter för toalettbesök och annat strul så man landar ändå på 3:30. Men framförallt, det kändes lätt fortfarande. Ribersborg var rätt så tomt på folk, någon enstaka joggare bara. Jag kunde njuta av den bländande solnedgången, den ljumma luften och det mjuka ljuset. Solen låg halvt dold bakom molnen. Det såg ut att regna där ute. Kanske över Köpenhamn, kanske över sundet. Jag sprang den lilla stigen som löper i en smal remsa skog längs med cykelbanan utefter stranden. Rundade golfbanan och det byggnadskomplex som eventuellt är klubbhuset, eventuellt ett kontor. Istället för att springa Geijersgatan som jag stundom gör på de längre passen vände jag och följde istället Limhamnsvägen tillbaka för att svänga av i sydöstlig riktning vid fotbollsplanerna och ta vägen förbi Pildammsparken ner till Dalaplan och sedan hem. Halvmaran gick på 1:34, en anständig träningstid och jag kunde sedermera öka takten och ta de sista tre kilometrarna något under 4:00-tempo. På gruset vid Pildammarna passerade jag en snabb löpare. Tävlingsdemonen inombords ryste till i välmående. Jobbångesten dunstade någonstans längs vägen och väl hemma tänkte jag "nu är det dags för den där bloggen" och här är den. I morgon blir det svårt med löpandet. Jag åker till Exeter och kommer att spendera merparten av dagen på flygplan och tåg. På kvällen blir det kanske något litet, ett turistpass. När jag kommer hem ska jag prova min nyligen inhandlade tempohjälm.