Verklighetskontroll

Sista långpassen är nu gjorda, 30km löpning i makligt tempo på lördag och tillika lugn cykelrunda á 12 mil i söndags. Speciellt löpningen kändes mycket bra. Det var länge sedan ett långpass gick så lätt. Den rådande trenden har ju annars varit flackt utför, åtminstone vad just löpningen anbeträffar. Det är dock en högst osäker ståndpunkt. I ljuset av en annalkande tävling kan det vara svårt att skilja förväntningar och prestationer åt. Man hoppas att de på något vis skall smälta samman och konvergera så att det inte gör så mycket att man tar fel. Just precis nu försöker jag justera mina förväntade resultat. Några 4h 30m blir det inte skulle jag tro. Simningen kommer antagligen att vara som i Göteborg, dvs. 3,1 km/h, vilket resulterar i en tid på knappt 40 minuter, kanske runt 37-38 eller så. 35 om ett mirakel sker men det ter sig ytterligt osannolikt. I Göteborg lyckades jag hålla mig på 35 km/h gränsen precis och det var en ordentligt kuperad bana, dessutom bitvis något blåsigt. Tjörn verkar också vara åt det kuperade hållet men jag räknar med runt 35 km/h. Kanske 36 eller tom 37 under optimala förhållanden. Löpningen är osäker. 1.20 är dock uteslutet. Frågan är om 1.30 eller just därunder är realistiskt eller inte. Jag tror det beror på dagsformen. Slår man detta tillsammans så landar man på 4.40 och lite till. Så sub 5 vill jag ju ta alla gånger men är också glad om jag gör det. Runt 4.40 hade varit fantastiskt. I veckan blir det bara lite finputs egentligen, något snabbt kort löppass, lite simning, någon kort cykeltur. Annars ska jag bara vila. Det lugn som ofta infinner sig i samband med att det inte längre går att göra så mycket är helt klart här. Säsongen har ju egentligen varit en katastrof av skador och sjukdom så jag kan inte annat än att bekräfta en cliché, att ens ta sig igenom detta med äran någorlunda i behåll är att betrakta som en seger i sig.