Tjörn.

Slutligen hände det. Själv tycker jag att charmen med att genomföra tävlingar är deras obönhörlighet. På det sättet skiljer de sig från vissa andra typer av arbete där 'att vara färdig' är mer flytande. Ett lopp är orubbligt. Vid någon tidpunkt för loppet—en vecka eller kanske två vanligtvis—förstår man att mer inte finns att göra. Ens öde är beseglat och möjligheternas fönster har obemärkt glidit ner och spikats igen. Problemet blir ett annat. I föregående faser har man underkastat kroppen ens viljor och önskningar. Nu är relationen omvänd. När lekamen inte längre anpassas så kan man endast justera sina förväntningar. I detta fall skedde igenspikandet efter förra helgens långpass. Jag hade planerat för systematisk men lätt träning i början av veckan men värk i högerarmen satte stopp för detta. Först trodde jag att det hade med cyklingen att göra. Sedan trodde jag att det var helt orelaterat till träning, datorarbete för att vara exakt, för att slutligen bestämma mig för att det förmodligen är löpningens fel. Något ligament eller muskelfäste har antagligen blivit lite överansträngt av allt skumpande. Träningen kom således av sig precis på slutet. Ganska välkommet. Det var skönt att vila. I fredags var jag dock tvungen att börja medicinera åkomman hårt då smärtan inte ville ge med sig. Zon och Alvedon, maxdos. Det fungerade.

Så till loppet. Ja, eller först resan. Jag och Nina rullade planenligt ut på Nobelvägen 13:30 på fredagen och svängde vänster i riktning mot E6:an. Första två, tre timmarna förflöt under gemyt till ljudet av en av de sista CD-skivorna av Per-Olov Enquists förträffliga "Ett annat liv". Inläst av honom själv. I Mölndal blev det dock problem. Kö.  Eller snarare köer. Och dessa av närmast bibliska mått. Den första varade från Mölndal till Kungälv och var mycket hemskt. Den andra från någonstans utanför Stenungsund tills man var uppe på Tjörnbron. Den var också hemsk. Det stod i princip helt stilla. En bilfärd som annars tar 35-40 minuter tog nu över tre timmar. Nog om det.



Under lördagsmorgonen hade ett danskt oväder smugit sig över Skagerak eller Kattegatt eller kanske båda två (det är precis på gränsen och svårt att avgöra). Väl vid Tjörn mötte detta danska oväder det svenska finvädret som tydligen givit resten av Sverige vacker avslutning på sommaren. Osämja måste ha uppstått. Vid pass halv nio på morgonen mörknande således himlen plötsligt och blixtar kunde ses ute till havs. Det störde dock inte förberedelserna märkvärt, sånär som på någon orolig blick. Deltagarna samlades mer eller mindre lugnt vid stranden. Några nervösa män stod och köade till toaletterna och tog väldigt lång tid på sig där inne. Andra krängde på sig sina våtdräkter. Själv bestämde jag mig för upprepa ett förfarande jag beaktat vid Göteborg Triathlon, men gjorde ett gruvligt misstag. Vanligtvis använder man vaselin på armar och ben för att lättare få på och av sin våtdräkt. Framförallt av är viktigt, då är det mer bråttom. Våtdräkter är, för den som inte har egen erfarenhet, nämligen hemskt trånga och kan vara vanskliga att just kränga av sig. Så vid ovan nämnda tillfälle i Göteborg såg jag att en grupp herrar med namn tryckta på sina dräkter–och därför i princip proffs får man förmoda–även kletade vaselin utanpå dräkten. Smart tänkte jag. Jag tycker mig ha haft problem med att dräkten biter fast i sig själv när man försöker få av den. Jag tog således på mig dräkten på underkroppen och kletade vaselin på benen. Så långt allt väl. Överdelen lät jag vara av men kletade ändock på vaselin på armarna då jag var tvungen att lämna burken och jag inte ville ha hela dräkten på mig. Det var långt till start och det kan bli varmt i en torr våtdräkt. Försent insåg jag det idiotiska i detta. Att ta på sig ärmarna är inte speciellt lätt även under optimala förutsättningar. Är ärmarna helt glätta av vaselin försvåras denna process väsentligt. Så, barn, kom nu ihåg: först dräkten helt på, sen vaselin. Det gick vägen tillslut men var mer pilligt än man kunnat önska.

Senior-, handikapp-, och masterklasserna begav sig iväg något före oss i motionsklassen. De första var i vattnet vid nio och sedan gick de respektive grupperna iväg var tredje minut tills det var vår tur. Klockan var då 09:09. Vattnet kändes isande kallt till en början man var nog inte det egentligen. Den panik jag tidigare känt och skrivit om här verkar jag nu ha gjort mig fri från. Det var stökigt kring mig men jag var lugn som en filbunke. Det stora problemet under simningen visade sig bli något helt annat. Banan var ett varv. 1900m meter ett varv i vatten är ganska långt, speciellt om man tar i beaktning den låga betraktningsvinkel man som simmare har. Endast någon enslig centimeter över vattnet är vad man får så det är svårt att se över långa distanser. Bojerna var utplacerade med ordentliga avstånd. Jag såg dem knappt alls. Som referenspunkt fick man istället ta sina medsimmare—en blind leder en blind med andra ord. Spåret blev således allt annat än optimalt. I ena stunden låg jag längst ut i högerkant, i den andra längst ut till vänster, och jag kolliderade konstant med andra simmare. Det är verkligen svårt att hitta sin rytm när navigeringen inte fungerar som den ska.

När jag på vingliga ben stapplade upp på stranden gav klockan vid handen att det hela hade slukat hela 39 minuter av min tid. En liten besvikelse om än ingen katastrof. Jag är trots allt en usel simmare och så är det med det. Jag lunkade bort till cykeln och trasslade i språnget av mig halva dräkten. Bytet gick sådär, jag hade lite dålig balans och kände mig lite förvirrad men väl ute på cykeln kändes det genast bättre. Efter min rätt så svaga siminsats låg jag en bit ner i fältet (jag jämför mig i huvudsak med motionärerna här givetvis, elitgruppen var ju vid det här laget långt före då med simtider en 10-15 minuter snabbare än min samt ett 10 minuters försprång). På 47 plats närmare bestämt så det kändes tomt om än inte öde bland cyklarna.


Vid det här laget, dvs just innan tio på förmiddagen, hade det börjat regna ymnigt. Väl utanför vändfållan, en sträcka på kanske någon kilometer där inkommande och utgående cyklister möttes på en rätt så trång bana, blev detta faktum högst påtagligt. Ganska omgående kom jag upp i marschfart, en 37-40 km/h sisådär.

Hastigheten gjorde att de regn droppar som tidigare känts endast som väna smekningar nu var mer som vassa små nålstick. Inte så att det gjorde ont men det var svårt att se. Jag försökte att kisa och vinkla huvudet åt olika håll men det var ohjälpligt. Jag såg knappt någonting alls. Jag tog då på mig glasögonen som jag tidigare hade knölat ner i bakfickan. Något bättre. Riktigt bra faktiskt tills de immade igen. Jag tog bort imman med tummen. Efter två-tre dylika behandlingar hade glasögonen, en plastbit som kostade mig 100 kronor på vätternrundan, blivit i princip obrukbara.

Mina händer och fingrar var inpackade i ett lager av Zon, vaselin och solskyddsfaktor och med immatorkningen hade jag överfört sörjan till glasögonen. De åkte tillbaka i fickan och jag återgick till kisandet tills regnet gav med sig något. I övrigt gick cyklingen klart över förväntan. Första varvningen låg medelhastigheten på nästan 38 km/h och jag kände mig erhört pigg. Vid varv nummer två hade vinden tilltagit något, det kändes så i alla fall, och medelhastigheten sjönk en aning. Det mesta av varvet spenderade jag med att försöka hänga av en liten grupp på cyklister som legat i mitt tempo under en längre tid. Jag passerade dem, de passerade mig, osv. Jag cyklade slutligen ifrån dem i en av de längre backarna. Gött var det.

Med kanske två mil kvar insåg jag att det skulle hålla så jag tryckte på bäst jag kunde. De sista fem kilometrarna sa klockan 45 km/h. Sedan hände något mycket oväntat. Sista svängen in i vändfållan med kanske en kilmeter kvar till mål steg ett mystiskt ljud upp från framhjulet.

Jag har spräckt mina från Kina importerade, omärkeshjul, tänkte jag. Inte bra, nu åker jag i backen när som helst. Snabbt upptäckte jag att det handlade om en helt vanlig punktering. Oväntat och ovälkommet. Jag hade med mig ett reservdäck men pumpen satt kvar på den cykel som jag pendlar till jobbet med. Hemma i Malmö med andra ord. Vidare var det inte länge sedan jag bytte till tuber och min erfarenhet av att byta däck i skarpt läge var (och är) mycket begränsad. Det hade ändå inte spelat någon roll. Vem börjar pilla med sådant en kilometer från mål? Istället rullade jag sakta in på fälgen och hoppades att den inte skulle gå sönder. Speakern misstolkade mitt makliga tempo för trötthet.

Bytet till löpning gick relativt smärtfritt även om gångarna mellan cykelställen var väl trånga. Skor av. Hjälm av. I mina löpskor hade det samlats små pölar av vatten. Handduken som jag fint lagt ut på marken direkt till höger om cykeln var även den i ett sorgligt tillstånd. Genomsur givetvis, och full med allsköns skräp. Det hela såg rätt så dystert ut.

Nina hejade på frenetiskt bakom mig och min historia om den just inträffade och mycket oväntade punkteringen engagerade även en liten grupp människor omedelbart till höger om henne ifrån mig sett. De ojjade sig häftigt över den tur i oturen jag haft för att sedan med kraft heja på mig ut på löpbanan. Vid det här laget förstod jag att det såg rätt bra ut. Sista milen på cykeln hade fältet tunnats ut markant och spannet av cykeltyper krympt. Mest tempocyklar och diskhjul och inga lätta omkörningar mer. De första stegen på löpningen kändes som det brukar kännas—ungefär som att snubbla ut för en trappa, utan att falla dvs.

Det gick dock bra även denna gång och ute på banan kunde jag konstatera att jag trots att jag höll igen snabbt låg i ett mycket bra tempo, jag pendlade mellan 3:55 och 4:05 min/km och det kändes som småjogg. Jag insåg att det inte skulle fortsätta så men hoppades givetvis att jag skulle ha fel. Det hade jag inte.

Just nämnda tempo gick från att kännas lätt till att kännas naturligt över några kilometer. Sedan blev det jobbigt och kunde endast upphållas medelst koncentration. Under detta första varv hejade jag glatt på de jag sprang förbi. Ungefär hälften hejade tillbaka. Resten mest blängde. Tillsynes irriterat. Det slog mig då att jag faktiskt inte gjort detta så många gånger och att jag nu kanske brutit mot någon oskriven men viktig regel—man ska inte göra sig lustig och vara glad.  Nästa varv hejade jag inte på någon. Det varvet, dvs det andra i ordning, var fokus på att hålla mig runt 4:10 och under alla omständigheter under 4:20. Den långsiktiga planen var att inte tappa greppet  om ett snitt på 4:10-4:15  de första tre varven, för att sedan ha lite marginal på det sista. Målet var ju sub 1,30 men jag visste att jag skulle nöja mig med något över detta. Inte fem minuter men kanske två eller tre. Det blev moroten fram till sista varvet, då kunde jag ta det lugnt och njuta, föreställde jag mig. Detta var givetvis ett rävspel. Jag visste att varv-2-till-3-jag ville ta det lugnt direkt men kunde övertalas att jobba om man kunde erbjuda något intressant i utbyte, t.ex. ett lugnt sista varv. Samtidigt var jag rätt säker på att sista-varvs-jag ändå skulle försöka plåga sig eftersom att det då plötsligt låg en rätt så fin tid i potten. Det gick hem. Varv-2-till-3-jag svalde överenskommelsen med hull och hår och betraktade varv tre som det sista. Väl förbi det blev sista-varvs-jag mycket intresserad av att trots allt ta sig i mål under 1,30.

Sista-varvs-jag tog det inte lugnt utan jobbade på och tog sig också i mål under 1,30 med någon halv minut eller så tillgodo. Resultatet blev en sluttid på 4:33:52 och en andraplats i motionsklassen. Jag var endast 10 minuter ifrån mitt mest ambitiösa mål och hade under inga omständigheter kunnat vinna denna klass, han som vann var 20 minuter före. Ett fantastiskt avslut på säsongen helt enkelt och mycket lovande inför Kalmar 2012. Målsättningen är helt klart sub-10.

Nu såhär med något dygns eftertanke kan jag tycka att jag kanske kunde plågat mig mer, speciellt på löpningen. Jag var kanske för konservativ. Men även om jag innan påpekat för vänner och bekanta att distansen kändes "sprintig" i jämförelse med Kalmar (onödigt kaxigt kan man tycka) så var jag klart orolig för en eventuell vägg någonstans i löpspåret. En halvmara är en halvmara och det kan vara hemskt nog det om det inte vill sig. Nåja. Det finns förbättringar att göra i alla grenar och ännu behöver man inte omsätta allt detta i långdistanspass och oändliga längder i bassängen så då är det lätt att drömma om.